|
Stig Ramsing |
|
- biografi |
|
I dessa tider, när någon håller på att bli lite halvgammal, kan ofta det vara svårt få vidkommande att avslöja sin riktiga ålder och Stig Ramsing var inte heller något undantag, fast slutligen kom det fram ändå.
Stig, om vi nu kan lita på detta, föddes i Lindevang Sockel på Frederiksberg Köpenhamn söndagen den 29: nde februari 1948 klockan 5.00 på morgonen, fast som han tillägger, ”När jag nu i alla fall inte kunna undvika det, då var det ju trots allt den bästa av alla dagar, för med en födelsedag som bara återkommer en gång vart fjärde år, dröjer det ju nästen 100 år, innan jag fyller 40.”
Stig var ett vanskligt barn på det viset, att om han t. ex. på grund ut av en olycka skulle ha förlorat sina båda ben, hade han strax nästa morgon anmält sig till VM i störtlopp.
Sålunda var det också på Bellahøj Skola, där han slösade det mesta av folkskoltiden med att slås med dem allra största grabbarna, han hittade, dock inte sällan som förkämpe för en svagare part, så det blev trots allt inte till så många repressalier från skolans sida, allt som allt endast två kvarsittningar, svettingar, som dem kallades, därför att man blev tvungen ”svettas” extra en timme efter vanlig skoltid.
Den första kvarsittningen blev utskriven, för att Stig, då han en morgon kom för sent, trots rektors senaste påhitt med nitiska elever som portvaktar, naturligtvis utan tvekan masade sig genom denna ”medlöparkedja” och på det viset undvek att låta sitt försening registrera, vilket självklart inte hjälpte det minsta, då han ju på den tiden, trots skolans storlek, redan var mer beryktad än berömd.
Tio minuter efteråt, vid obligatoriska morgonsången i den jättestora aulan med över 500 elever närvarande, ropade därför upp rektor Stig på scenen och presenterade honom, som den förste, som brutit mot den nya elevkontrollerade regimen vid porten.
Detta missuppfattade väl nog Stig någon aning och lyfte upp därför i triumf båda händerna knutna över sitt huvud och tog då emot sitt livs hittills största applåd från samlade elevskåren på golvet nedanför. Då sedan även rektor själv med ett motvilligt leende anslöt sig i hyllningarna, kände sig Stig nästan som sina och dåtidens båda största idol, ELVIS och CLIFF, på en och samma gång.
Stigs nästa och sista kvarsittning kom till genom den kära och duktiga skolfröken Ellen Matzen, då han ”alldeles tillfälligt” placerat en synnerlig effektiv stinkbomb i klasslokalens papperskorg. Redan på lördagen ett par dagar innan hade han inhandlat 10 stycken av slagset i skoj och skämt affären på Brønshøj Torg och redan på söndagen testat varorna med ett utomordentligt lyckat resultat i Bella Bio under dubbla eftermiddagsföreställningen med två stycken Eddie Lemmy Constantine filmar på programmet till halva priset.
Hela bion blev evakuerad och de första tio bänkraderna spydde synkrona, så mycket mera än som så kunde väl knappast en heltidsanarkistisk fjortonåring önska sig.
Påföljande måndagen var i för omtalade dansklektionen den goda fröken Matzen till en början dock enbart rätt så bekymrad över den kraftiga svavelväte lukten, som spridde ut sig i klasslokalen och kollade därför mer och mer undersökande och ytterst betänksamt ut över klassen från sin upphöjda kateder. Efter en längre rannsakande stund frågade hon sen äntligen med uppriktig medkänsla, om möjligen någon var dålig och kanske hade ätit något galet?
Då enda svaren från eleverna blev fnitter och fjant, fattade fröken Matzen på en tidpunkt självklart galoppen, så till sist fick alla elever en i taget komma ut i gången till den kära fröken, som där hade upprättat sin förhörslokal på andra sidan dörren. I gemenskapens intresse fanns det då inget annat att göra än erkänna. Svetting nummer två var ett faktum.
En enstaka episod senare med en klump is ned på ryggen av en utvald favorit ungmö under en skolfest förorsakade en del reprimander, fast alla förstod vist efterhand, att Stig ju inte haft minsta kännedom om skillnaden mellan vanligt is och kolsyrais, som det här var frågan om och som ju kan fräta ganska så obehagligt.
Men nu hade styvfar Vagn fått nog, så efter 9: nde klassens bokliga program på Bellahøj skolan, hamnade Stig med en rask spark i röven som internatelev på Birkerød Statsskola. Här gick det sen 3 år, innan han i 1967 lämnade Birkerød som språklig student med mycket medelmåttiga betyg. Detta måhända möjligen för att han, med undantag från månaderna just precis innan examen, genom samtliga år på statsskolan lyckades med konststycket inte att öppna en enda bok.
Inte var det för, att Stig var usel på matte, att det språkliga lockade, inte alls, tvärtom låg räknekonsten ju i generna, men i språkliga avdelningen behövde han smart nog inte ens tänka överhuvudtaget, allt funkade per automatik, även på ryggen med en bärs eller två. Sist och mest var det ju i dem språkliga klasslokaliteterna, alla dem saftiga brudarna fanns.
Birkerød Statsskola var i själva verket en minimodell av samhället med en tillsynes välmenande socialdemokrat som rorgängare, den något ålderstigne rektorn och därtill lärare i forntidskunskap, Preben Arentoft, som i gengäld hela tiden konfronterades och undergrävdes i det dolde av den stridbara och korrupte engelskläraren Eva Rothenborg, som i övrigt senare gjorde karriär med Framstegspartiet i Danska Riksdagen, dvs. Folketinget.
Eva Ruttenborg, som eleverna kallade henne, hade ju inte heller minsta problem med återkommande svindlerierna till proven vid studentexamen, t.ex. fick hennes utvalda gunstlingar små hemliga lappar med dem riktiga svaren, innan de kom in till det gröna bordet. Motsvarande fick fru Ruttenborgs hatobjekt, Stig inräknad, nersnackat sina betyg, när hon och censor efteråt skulle hitta en gemensam nämnare för prestationen.
Mellan dessa två lärare, Eva och Preben, stod den klinisk kuslige tyskläraren Alfred, som, tro det eller ej, hette Terp i efternamn.
Alfred Terp, (Alfred Plugga), kalla kårer, rys!
Alfred, som dock tack och tur bara hette nästan Adolf, var en fantastisk lärare, utomordentligt kunnig inom sitt ämne, fast hans pedagogiska talanger befann sig tyvärr uteslutande i en satanisk skrivbordslåda, som han, så ofta det överhuvudtaget gick, öppnade på sitt eget spydigt knarriga vis, allt medan han kastade hånliga blickar ut över sin degenererade och absolut intelligensbefriade flock i klasslokalen, där alla var för sig, så diskret det på det hela taget gick, försökte att försvinna bakom varann.
Mest av alla gick det ut över den senare så välkända danska tv-reportern Mette Fugl, också kallad Birdie, som olyckligt nog från början av 1.G, för att bättre kunna studera den manlige lärarstabens attribut, naturligtvis hade placerad sig på första bänkraden närmast katedern. Det fanns nästan inga gränsar för herr Terps beskrivningar av miss Fugls debila prestationer, hjärndöda uppläsningar och konstant fabulöst sinnesslöa slutsatsar.
Till sist blev det för mycket för den stackars Mette, så i 3.G deltog hon bara ytterst sällan i tyskundervisningen, men använde så mycket desto mera tid på att själv inskriva sin frånvaran I klassprotokollet, så som t.ex.,”gick klockan 12.45, sjuk klockan 11.30, tandläkaren klockan 14.05”, osv. osv. …
Alfred Terp tog detta mycket personligt och använda motsvarande mer och mer tid under tysklektionerna på sarkastiska högläsningar av Mettes pedantiska klotter i protokollet: ”Jawohl, en hjärntransplantation är väl nog hennes enda chans! Om det finns såna klena, vill säga!”
Farväl Birkerød, nu blev det hippiernas tur! Efter gymnasiet med THE KINKS och THE ROLLING STONES blev det mer och mer BOB DYLAN och THE DOORS.
Nästa dag beslöt de två unga danskerna så för säkerhets skull dra vidare till Marocko, de förtrollade vattenpipornas land, och på vägen mot Ceuta, en spanskt ockuperad stad på afrikanska fastlandet, varifrån man sen kunna komma vidare in i själva Marocko, mötte de helt tillfälligt dåtidens mesta beryktade danska hippien, nämligen Ole Grünbaum, som genom flera månader haft sig själv och härliga sambon, Dorthe Simonsen, installerad på ett billigt hotell i Tanger, men nu tvingats ta en tur över till Spanien för att inlösa en check i en spansk bank, då detta uppenbart inte funkade så bra på andra sidan av Gibraltarsundet.
I Ceuta packade Stig och de to Olar sig sedan samman i en taxa för ca. 5 km senare att kunna passera vidare genom marockanska gränskontrollen. Men nej, på gränsen hade man just fått nya direktiv från regeringen: noll flera hippies.
Eländige Ole Grünbaum, utan möjlighet för att kommunicera med sin Dorthe (mobiltelefoner var väl knappt nog påtänkta den gången) stod han så där och kunna inte komma tillbaka till sitt p.t. enda hem på denna jord.
Lika litet hjälpte det, att hans egen far, Henry Grünbaum, på den tidpunkten var Danmarks utrikesminister, men alltså tillbaks till Ceuta for att ringa farsan och Det Danska Utrikesdepartementet, som strax vände sig åt dem marockanska myndigheterna per telex, telefon och allt innan för räckvidd. Danska ambassadören i Rabat måste även en tur till Marockanska Utrikesdepartementet, men nej, man ville fan inte ha flera långhåriga att fladdra runt på gatorna i Tanger.
Väl tillbaka i Ceuta fanns det absolut inga gränsar för den lokala arabiska hjälpsamheten och uppfinningsrikedomen. Alla rakt av från taxichaffisarna till gatartister tog helhjärtad del i Stigs & co`s gränsproblem och resultatet blev, att dem alla tre lät sig i det närmaste flintraka och inte nog med det, dem obligatoriska, löst fladdrande hippie trasorna blev packat gott ur vägen till fördel för några totalt färglösa, långa, nerslitna trenchcoats, inlånad från chaffisens närmaste farbröder.
Iklädda dessa säregna plagg, som fick alla dem tre unga hippiedanskerna att likna hemlösa alkisar från värsta Nyhamn, gick det igen iväg mot gränskontrollen, som för egen del var en fantastisk getmarknad med märkvärdigt lösflackande personer med misstänksamt ursprung, som konstant erbjöd sina tjänster emot dollars, franska frank eller till och med den lokala marockanska valutan, dirham: ”No, no, no problem, I fix everything, garanteed, ten dollars each person!”
Det var först efter återkomsten till Danmark, att det började hända sakar, som vissa borgerliga kretsar även i dag skulle vilja karakterisera som mindre lämpliga, men som Stig och hans jämnåringar den gången som nu ansåg som absolut legitima, för att inte säga nödvändigt revolutionärt arbete, ja rent av deras förbannade plikt, nämligen distribution ut av hasch och LSD till den eskalerande massa av unga nöjessjuka, som i sitt upprör mot etablissemangen hungrade efter musik, extas, sex, medvetenhetsutvidgande med oprövade idéer, absurda tankar, vice versa och fullt ös i gatan.
Ungdomsuppröret, ett västkapitalistiskt ytplagiat av Mao Tse Tungs mera djuptgångna kinesiska kulturrevolution, var på full gång!
Ole Grünbaum hade fått en fet connection, som det nu plötsligt hette, och etablerade sitt hemliga lagar av euforiserande droger med tape under kyrkbänkarna i kyrkan på andra sidan av Teglværksgatan, där han bodde på 3: je våningen, så varje söndag kunde man med statsgaranti hitta den ”nyfrälste” Ole på plats under predikstolen för att hämta nya förråd till sin behövande skara.
En dag gick det dock riktigt galet för Stig i kampen för rätten till självbestämmande över åtminstone egna kroppen. En sen kväll hade han nämligen på krita fylld på fickorna med Oles kontraband för att försörja sina hungrande kompisar i VILLA SPARVSKJUL i det annars så sorglösa Sorgenfri i köpenhamnska omnejden. Men en förvildad civil hundpatrull från polisen i närliggande Gentofte uppsamlade i brist på annat byte därför mitt på natten ”privatterroristen” Stig Ramsing för närmare undersökning
Resultatet blev 80 dagars fängelse för försök att sälja olagliga droger. Styvpappa Vagn höll självklart på att explodera över detta och begärde strax, att Stig åter tog tillbaka sin biologiske fars familjenamn, vilket Stig ju naturligt nog redan tänkt på länge, så det var ju inget problem, särskilt inte när nu Vagn skulle betala.
Villa Sparvskjul var en gammal gigantiskt stor vacker patricier villa, som var på väg mot att rivas för att ge plats åt en ändlös rad av fula likgiltiga parcellhus. På ena sidan låg skogen och på den andra sidan hade man utsikt ut över Furesjöns öppna vilda vågor.
Ett par driftiga folk, Preben och Erwin, hade hyrt in sig på monstret och uthyrde sedan mot rimlig betalning samtliga rum till unga hektiska hyresgäster. Snittåldern var 22 och ingen gjorde mycket annat än drack öl, rökte hasch, lirade rockmusik, festade och hade sex.
Den mest energiske var väl nog Niels Lottrup, som ena dagen skulle hämta cigaretter i den lokala ICA affären efter stängningsdags och då ramlade direkt genom ett takfönster och hamnade medvetslös i en öppen frys. Sen så två veckor efteråt körde han ihjäl sig på motorvägen mot Helsingör.
Erwin var nu inte heller så oduglig. På en resa till Rom mötte han en riktigt glänsande libanes, Ahmed, som aldrig hade annat för sig än att transportera dubbelbottnade resväskor till Italien, så plötsligt en dag reste Erwin åter igen till Rom och en vecka efteråt kom han tillbaks till Villa Sparvskjul med en av Ahmeds stora koffertar fylld med tio kilo hasch.
”Så finns det braja, vänner!”, deklarerade Erwin utan blygsel och öppnade resväskan mitt i församlingen av närvarande boende plus en mängd andra tillfälliga gäster, som Villa Sparvskjul konstant var proppad med.
Denna öppenhjärtiga frikostighet gick ju naturligtvis åt skogen, så ett par månader efter hamnade den unge ihärdige lärarstuderanden Erwin ett helt år bakom galler, men genom sina kontakter till danska regeringen och Folketing via dåvarande kyrkominister Bodil Koch, jo, det är den rena sanningen, fick han sedan dispens att fortsätta sina studier och blev med tiden en av Danmarks skickligaste och mest älskade lärare. . Värre gick det med Preben, en gudabenådad trummis, kvinnojägare och i övrigt utomordentligt trevlig och behaglig man, som tyvärr la bort sötröken och i stället blev kär i flaskan, vilket till sist, efter långvarige vistelser på psykiatriska institutioner, tog hans liv.
Inte heller ska vi ju glömma bort Frans Malmborg, Prebens närmaste och rätt så älskvärde och charmerande vän, som sedan blev bagagnadbil förhandlare i det mörka Jylland. En gång skulle Stig nämligen iväg på en av sina många privatturnéer i Europa och hade då i den anledningen överlåtit sin gigantiska högtalaranläggning i Malmborgs skyddande hand, men då han kom hem hade samtliga högtalare blivit utbytta med tegelstenar, så det fanns ju inte kvar mycket ljud där nej!
Det blev det i gengäld nästa sommar kort efter midsommarfesten i Villa Sparvskjul, där flera hundrade unga människor hade församlats i bekymmersfri extas. På en tidpunkt började det nämligen gå lite dåligt med brasan, men ett par överbegåvade festdeltagare hade inte det allra största problem med att hitta fram till närliggande bygget, där det fanns staplade ett miljonbelopp av nya färska plankor till det igångvarande byggandet av parcellhus.
Snart var hela festen i gång med att hämta friska förråd till elden, så den midsommarafton blev nog Danmarks hittills mest kostsamma med efterföljande polis och skandaler, så för en gångs skull var Stig glad över, att han inte varit hemma på precis det kalaset.
80 dagar i VÄSTRA FÄNGELSE blev dock också för Stig sedan något av en upplevelse, för att inte säga en uppenbarelse. Därtill inte det minsta tyngande för hans samvete. Tvärtom blev han i detta bottenträsk av trista öden bara motsvarande mera övertygad om världens konsekvent orättvisa inredning, där receptet på samhällsmedicin var och än så länge fortfarande är så enögd och egoistiskt, då den härskande klassen bara utan vidare konstant fortsätter straffa dem svagaste och samtidigt ytterligare i stegrande grad belönar dem redan starka, dvs. sig själva och sina vänner.
Ole Grünbaum, som ju i sinom tid, utöver sitt släktskap med den respekterade finans- och utrikesministern Henry blev världsberömd i lille Danmark genom att visa sin bara röv under ett evenemang i Studentföreningen, avslöjade dock efter Stigs fängelsefärd också sitt nakna ansikte.
Då han, omedelbart samma dag Stig blev lössläppt, försökte indriva den betalningen, som fattades för det polisen konfiskerat, då fattade Stig ju i gengäld på allvar, att Oles revolutionära grundhållning var rätt så medelmåttig och önskade nästen, han inte hade hållit tyst, utan också fixat sin bulvan en sväng bakom gallret.
Den dagen gick deras vägar isär.
Fast kampen fortsatte och också Danmarks hittills mest uppreklamerade, slantgirige. talanglösa och likgiltiga författare, Klaus Rifbjerg, sökte dra på sig ungdomsupprörets strålglans genom samman med ett utvalt följe av honoratiores att röka hasch på själva Kulturdepartementets trappa.
En av Klaus Rifbjergs inkarnerade kritiker, den i gengäld rätt så begåvade och seriöse författaren, Carsten Jensen, har ju redan för länga sedan med stora bokstäver fastslagit Rifbjergs svagheter, men i fall någon fortfarande har minsta tvivel om dennas flimrande fokus och inskränkte perspektiv är vederbörande säkert varmt välkommen att läsa hans utvecklingsstörda brevväxling med Stig Ramsing.
Som tur var, kom andra mera målinriktade ideologiska gestalter till senare, såsom t.ex. busschaffisen Peter Jørgensen, som i sin fars lägenhet på Borgbjergsvej i Sydhamnen, dvs. hemma hos dåvarande danska statsministern, Anker Jørgensen, under dennas regeringstid flera gångar uppmagasinerade några av Københavns största haschlager, vilket enligt välunderkuvade källor till tider betydde, att Anker och fru Lisbeth på grund av kronisk platsbrist i kök och matrum ofta var tvungna inta sina sena måltid på en närliggande bodega.
Ju, Peter var och är förhoppningsvis ännu en verklig sann revolutionär i evig strid mot revisionistiska skitfäder och korrumperade fackföreningsgäng. Denna lilla berättelse kan ju faktiskt också förorsaka, att vissa filosofiska överväganden beträffande rusmedel, förbrytelse och straff, kan hämta extra näring. I betraktande av oemotsagt faktum: ju strängare straff som utdöms, desto mera betald vill hantlangarna naturligtvis ha för sin sålunda motsvarande ännu mera riskfyllda gärning.
Att bekämpa kriminalitet med strängare straff är därför helt absurd, milt sagt kontraproduktivt så det gör ont, för det gör ju bara kriminaliteten motsvarande mera inbringande, dvs. mera attraktivt för värstingarna och gödslar sålunda marken för ökad organiserad kriminalitet.
På ren svenska: värre straff flera gryn!
I slutänden tjänar den ekonomiska maffian alltså proportionellt motsvarande mera ju strängare straffet blir, så ibland kan man tyvärr inte låta bli misstänka dem aktuella regeringarna och deras närmaste krets som dem verkliga bulvanerna.
Kom igen nu!
Ok! Stig slog nu ned sig som självpåhittat folksångare. Med egna låtar och text liftade han genom några år runt i Europa enbart iklädd gitarr, nakna fötter och ett paket kådisar
Genom att köpa dyrast möjliga biljetten till flygbåtarna mellan Algeciras och Tanger med tillhörande snaggad hårklippning och inhyrd kostym lyckades han också äntligen till sist smyga in sig i det mystiskt lockande Marocko.
Ganska vist fanns det en skum civilklädd CIA aktig agenttyp ombord på hydrofoilbåten, som hela tiden sneglade på honom, varvid Stig på en tidpunkt kände sig tvingat erbjuda denne en stor whisky grogg från överdådiga baren, som dock blev artigt avböjd. I gengäld kunde Stig efter detta känna en tydlig ändring i agentens attityd. Nu var han uppenbart accepterad och godkänd som en tillräckligt välbärgad jetsetter och därför välkommen turist.
I Tanger blev det sedan en härlig tid på världens bästa och billigaste hotell, lyckligt befriad från dammsugare, cappuccinomaskiner och allt annat onödigt elektroniskt oväsen, så det dagliga obligatoriska mynta teet blev därför i stället intagit mönstergiltigt på Café Central förmedelst en halv dirham, dvs. dryga svenska kronan.
Härefter gick turen upp till Ketamar i Atlasbergen, där Stig och hans tre nya kompisar, dvs. två vansinniga amerikaner, som hellre försökta stjäla en bil än själv betala en bussbiljett, ett nationalsymtomatiskt drag kanske man kan mena, dessutom en märkvärdigt självupptagen diskofil engelsman, som hela tiden uteslutande intresserade sig för, hur hans kroniska gonorré aktuellt utvecklad sig.
Efter en del sökande fann man så fram till dåtidens verkliga drömland och lokala storbonden, som bodde i världens minsta ler rappade stråhydda, framvisade stolt utan betänklighet sina besittningar. ”Kieffi, kieffi”, sa han hela tiden och pekade belåten ut över sina oändliga hampa åkrar.
Det avverkades en del rök, fast i motsats till som agenten på överfarten från Spanien trott, var samtliga i sällskapet ytterst dåligt finansierade, så enda handeln blev, att Stig bytte till sig ett kilo marijuana för ett par nyinförskaffade spanska kängor, som tyvärr likväl visat sig alldeles för klena. Inte heller dög de för bonden, fast så långt det i dag är känt, står de ännu den dagen i dag i sin nyputsade prakt och pryder hans fattiga familjhylla.
I samlad skara resta man sen till Ibiza och när då sista blosset var klart på en av dem många gemensamma marockanska lersnuggorna och det inte gick att uppdriva ytterligare rökbart, skildes åter deras vägar och Stig drog tillbaka till Danmark med sin gitarr iförd sina nya färgspråkande marockanska sidenkläder och ett oemotståndligt solbrynt leende, som sammanlagt gjorde, att han en vecka senare slog världsrekordet i att lifta.
Vid starten av autobahn från Zürick vidare upp i Tyskland var det nämligen en otäckt varm sommardag och kilometer efter kilometer var befolkad med desperata unga människor, som alla sökta få en lift norrut. Stig kunde med det samma se det meningslösa i överhuvudet att försöka på föreliggande tid och ställe, så han gick raskt förbi alla och kom till slut allra längst fram och stod sålunda snart sist i kön av chanser.
Han beslöt därför lägga sig i rabatten för att sova respektive sola sig tilldess trängseln bedarrat. Han hade nätt och jämnt lagt sig i gräset, för han väcktes av tutan från världens största och dyraste mercedes med motsvarande världens minsta bög, som frågade, om han hade behov av en lift.
Jo tack!
Det förflöt väl ungefär tre minutters körning, innan den lille vänlige bögen också frågade, i fall han hade brist på pengar, men då Stig redan sen länge fattat nye chaffisens syndiga avsikter, svarade han strax utan tvekan nej, vilket genast vållade ett markant stämningsbyte i bilen.
Den lille välbärgade bögen letade nu bara efter ett ställe att bli av med honom och det artade sig också ganska snart. Han stannade sitt kostsamma fordon och klargjorde, att nu skulle han alltså tyvärr inte längre. Det observerades, att mercern strax efteråt körde av autobahn och vidare vänster över viadukten och därefter tillbaka exakt samma kurs, den just kommit ifrån.
Uppenbart en mycket sugen lille man!
Stig var dock mer än tillfreds, för nu hade han jo kommit bort från alla konkurrenterna och kunde da också kort efteråt igen stiga ombord hos nästa bilist, Harald Gerstenberg, som ankom i sin lilla folkabubbla proppad med begagnade möbel, som han nys hade hämtat hos sin mamma. Stig var tvungen sitta sidlänges med två kokplattor, en brödrostare, tre par skidstövlar, en mängd juridiska läroböcker och till på köpet en mindre bokhylla i skötet, fast Harald var varken bög eller lustmördare utan synnerligen trevlig och inhysta därför samma afton Stig i sin lilla lägenhet på 4: de våningen i Frankfurt am Main och körde honom nästa dag utan minsta uppmaningen tillbaks till motorvägen, som ledde vidare mot Bremen och Hamburg.
Jovisst, om bara du behandlar det ordentligt, är människan fan ett riktigt härligt djur!
I anslutning till en av sina solokonserter respektive en utställning på Galleri Munken i Halmstad i slutet av sextitalet råkade Stig längre fram träffa havsjungfrumördaren Jørgen Nash och dennes fru, Lis Zwick, och bodde därefter ett halvårs tid på deras lantställe, Drakabygget i Dem Skånska Alperna, dvs. på Hallandsåsens norrsida. Vissa tungor berättar, att Stig i den perioden målade dem flesta av Jørgens tavlor och det är säkert sant, då Jørgen ju ytterst sällan själv hade tiden att stå i sin ateljé, därför han konstant gav intervju om havsjungfrumordet eller drog runt till utställningar i Tyskland, Frankrike m.m. På en tidpunkt höll det sålunda en flera kilometer lång kö med journalistbilar på den smala grusvägen nedan för Drakabygget för att köpa in sig på ett samtal med Jørgen för 200 kronor stycket.
Den gången var svenska pengarna till råga på allt också något värd!
I alla fall då stod snart den tappre fotomodellen i flera veckor ute på gårdsplan och hamrade ihop sin egen kista, medan de härliga varuproverna från dem lokala brygghusen (som Finn officiellt ju sen sedan skulle överleva på nere i mörkret) anlände i aldrig sinande ström tillsammans med alla möjliga konservburkar och rena kontanter från lokaltidningen.
Den gången fanns det inga trånga rum utan kistan klart!
Då sen själva den himmelska dagen inträffade och den stackars Finn helt frivilligt steg ner i sin kista och bara tog med sig en ensam toarulle och tre liter vatten och själv stängde locket efter sig, åkte grannens traktor misstänkt snabbt fram och höljde strax med flera ton jord ut över kistan, medan dem 200 närvarande gästerna, journalister och filmfotografer applåderade frenetiska., för att inte nämna japanska televisionen, som alltid var på plats och som Jørgen Nash alltid själv höll fram, när han involverade medierna.
”Jag ringer japanska televisionen på en gång!”, är väl nog den meningen, som Jørgen hunnit säga dem flesta gånger i sitt 84-årigå liv.
Då Stig efter jordfästningen av herr Sørensen med eget gitarr ackompanjemang lirat av sin för tillställningen likadant nykomponerade gravsången, gräv mig ned – ge mig fred, drog fram strax Jørgen Nash sin hemmafabrikerade predikan, som han putsat på dem sista nätterna innan.
”Alltså är inte bara vi alla just enbart fotomodeller för Herren …”, började Jørgen och mycket till fanns det vist inte många, som han höra, för det fanns ju ännu en massa öl och feta fläskkotletter kvar, som måste ätas innan sista bästföradan, så den gigantiska hämningslösa festen, satte strax i gång överallt på Drakabyggets totala 50 tunnland, dvs. alla andra ställen än rakt över Finn Sørensen, som nog redan nu började känna sig en aning ensam i sitt underjordiska gömställe.
En timma över midnatt försvann också gode vännen, Stig Ramsing, fast han i gengäld in i ett riktigt himlarike, dvs. endast draperad av en lokal förförerska, så han slapp lyckligt bevittna dem dramatiska händelserna, som sedan utspelade sig den natten.
Flera timmar senare, klockan 4 på morgonen, ankom nämligen hela sjuv svenska polisbilar under fullt pådrag med blinkande lanternor, plus en grävmaskin anförd av stadsläkaren från Helsingborg, som omedelbart befallde Finn Sørensen, som alla andra festdeltagarna nu saligt glömt, uppgrävd från sin underjordiska enmans lyx.
Iförd tvångströja blev sen den stackars fotomodellen under skarp bevakning och tutande eskort körd hela vägen tillbaks till Helsingborg, mera bestämd den slutna avdelningen på det psykiatriska hospitalet, Santa Maria, där man behöll honom för observation i fyra dygn, då stadsläkaren konkluderade, att han måste vara skrikande sinnessjuk, när han hade den fräckheten att mena, världen kunna vara ond.
Eller ...?
I rättvisans namn bör det kanske noteras, att för både Finn, Stig, Jørgen och diverse andra sammansvurna var det nog rätt så tursamt, när stadsläkaren ingrepp, för det kunde säkert gått riktigt galet. Bara en sån simpel ting, som att försörja kistan med två luftkanaler i stället för bara en, hade man missat. Dels beträffande ventilation i kistan, men också rent sanitärt kunde det ju därför slutit i värsta katastrofen.
Jens Jørgen Thorsen, saliga vara dem framlidna, var inget annat än en självuppblåst, manipulerande och piss irriterande smygkuk med enbart kåta, egoistiska hänsyn, som paradoxalt nog säkert hade sin grund i hans motsvarande ringa utrustning.
Fortfarande, och glöm aldrig det, ingen på denna jord har ju minsta inflytande på eget beteende. Du blir, som du är, för att du var, som du blev.
Vem kan lyfta sig själv i håret?
I 1970 hamnade således plötsligt Stig åter en gång genom tillfälligheternas lek i något helt oförberett, nämligen skådespeleriet.
Debuten blev på BOLDHUSTEATERN i ett Fernando Arrabal drama: ”… och de gav blommorna handfängsel på” – regisserat av Klaus Hoffmeyer. En föreställning som utspelade sig under inbördeskrigets Spanien, som ju tog general Franco till makten, så kanske är det hela likväl inte så helt tillfälligt, när man påtänker Stigs tidigare episod med Francos hemliga polis. I varje fall blev det framförandet en gigantisk succé, bland annat fick Klaus Hoffmeyer absolut rätt årets regissörsutmärkelse, teaterkatten.
Sedermera blev det JOMFRU ANE TEATERN i Ålborg och RIDDERSALEN i Köpenhamn med flera olika föreställningar t.ex. Paracelsus av Viktor Jevan och Blod och Brand av Jacob Christensen m.fl..
Nämnas bör också den ambulerande teatern DEBATTEATERN med framförandet Danmark skönast långt om länge, där man till det sista kämpade emot Danmarks inlemmelse i EG, Den Europeiska Gemenskapen, som det så vackert hette den gången, när alla införstådda politikerna inte hade annat för sig än också samtidigt garantera, att EG aldrig skulle bli en rejäl union, fast det är ju exakt det, vi så likväl har i dag, EU, Europeiska Unionen. . Den föreställningen alstrade en del trassel, särskilt fanns det några fackpampar, som inte i första hand speciellt gillade Stigs idé, att låta den nya EG-medborgaren födas som fläskfärs genom en köttkvarn mellan Helle Ryslinges öppna ben. Bland andra deltog också Hans Kragh Jacobsen med sina härligt lika provocerande ingivelser.
Längre fram var också Stig och Hans med att utveckla SOLVOGNENS gatuteater och framträdde bland annat som krigsförbrytarna Henry Kissinger och Richard Nixon på Nytorv i Köpenhamn under kampanjerna emot Vietnamkriget.
Stig var dessutom flitigt på banan vid den tidens våldsamma folkliga demonstrationer mot USA utanför Den Amerikanska Ambassaden på Dag Hammarskjölds Allé, dvs. alltid i full fart med diverse vattenbomber och arga stridsvrål samman med bland andra gode vännen och ideologiske vapenbrodern, Ebbe Reich Kløvedal, som ju själv regelbunden figurerade bland protesttalarna, innan det på allvar gick lös i gatorna.
”Ho, Ho, Ho Chi Minh, Ho, Ho, Ho, Chi Minh … ” lät det snart överallt i Köpenhamn, under det att åtskilliga bensinmackar och multinationala bolags kontor brand ner till grunden.
På en tidpunkt i Store Kongensgade, då alla demonstranter hade taktiskt spridit ut sig över hela stan, medan polisens samlade insatsstyrkor kämpade med sig själva och sina kolonner framför ambassaden, fick Stig för sig att kasta en stor gatsten genom fönstret in i det avfolkade polishuset, men Ebbe, tyngd av sitt något äldre förnuft, fick som tur var honom ifrån det. Mot alla odds kunde det ju befunnit sig något nästan mänskligt bakom rutan.
Plötsligt i början av 7o talet begynte igen Stig att skriva själv, som han redan gjort det den gången för femton år sedan med ficklampa och Mont Blanc bläckpenna under täcket dem sena nätterna på övre våningen i högborgerliga villan tätt intill Utterslev Mose mellan Søborg och Brønshøj i en förort till Köpenhamn.
Redan då hade den unge Ramsing beslutit bli författare. Tanken om universums ofantliga möjligheter att kunna släppa loss fantasin och fabulera fram berättelser, utan att skulle redogöra för sanningshalten eller för den sakens skull bli straffad för det, var otroligt pirrande.
Där i Köpenhamns ytterområde tillkom sålunda bara ett stenkast ifrån Brønshøj Bollklubs yppiga gröna fotbollsplaner i Stigs åttonde levnadsår hans förste roman, som ju tack för det aldrig blev försökt utgiven och sen dess lyckligt förpuppad sig på någon okänd vind. Den handlade nämligen om något så banalt som en prosaisk hybrid av JAN böckerna och den tidens mest hipade sångerskan, Nina (och Frederik van Pallandt), som alla under 15 år var bottenlöst kära i.
”Låt oss flyga till en stjärna, stjärna … till ett klot i fjärran, fjärran ... låt oss flyga till en grön planet för denna natt är borta, borta …”, sjöng Nina oavbruten överallt.
… men nu blir det plötsligt så på riktigt, när Stig får antaget sitt första filmmanuskript om en utstöt dansk, hopplösa alkisen Herbert, hos danska tv-teatern på DR1, som på den tidpunkten ju var enda danska tv-stationen.
Tv-pjäsen TILLØKKE HERBERT regisserad af Ole Roos blev visad första gången januari 1974 med Otto Brandenburg som huvudkaraktär. Allt i alt har denna tv-pjäs hittills visats tre gångar i danska teven och dessutom på åtskilliga utländska stationer. Själva kvällen för premiären i Danmark hade Ole Roos inviterat diverse skådisar, vänner med flera hem hos sig själv i innerstans Köpenhamn för att kolla utsändningen med efterföljande fest.
Också Stig, med Oles telefoniska tillstånd, anlände i sällskap med tv-pjäsens originella huvudrollmodell, dvs. absolut nergångne Morgan, som ju klart inte heller den kvällen var alldeles avhållsam och därför under hela utsändningen i lägenheten på Nørregade, som duggade av Ole Roos´es egenmäktigt gestaltade högtid, konstant kommenterade ”sig själv” i rutan med utbrott och svordomar. Detta blev för mycket för Ole, som till sist med hjälp från dem närvaranden, speciellt en viss skådis Clausen, fick utslängt Morgan från lägenheten.
Stig var något konfunderad över detta bevis på social skizofreni, där likgiltiga elektroniska tillblivelser ju tydligen uppenbart likväl alltid var viktigare än äkta levande människor, så fem minuter efter valde också han för egen kraft att lämna samvaron och fann, som tur var, snart den olyckliga Morgan omtumlad i gatan och tillsammans gick de till närmsta krogen för snabbast möjligt lappa ihop sina respektive skador. På vägen dit mötte de också den växande skaran, som alla var på väg till Ole Roos`es lägenhet för att delta i festligheterna efter tv-föreställningen. Jo visst, det gick ju inte komma ifrån; en föreställning var det alla gånger.
Sedan blev det tv-pjäsen SIDA VID SIDA FÖR RÖTT också med Ole Roos som regissör, tv-teatern bestämde ju allt produktionsmässigt, denna gång likaledes med Otto Brandenburg i en stor roll och därutöver medverkade hans namne Otto Sigvaldi och även Stig Ramsing själv som knarkbulvan allierad med Ole Ernst.
I 1978 blev det så tid för Stigs tv-spel HALLI HALLO, som blev regisserat av Henning Ørnbak och bland annat blev visat i samtliga nordiska länder.
Samma år hade Stig så efterhand blivit så otroligt trött på alla dessa olika kockar, som hela tiden skulle tafsa på hans manuskript på mer eller mindre lyckligt vis, så han började för egen kraft en 3-årig regissörsutbildning på Danske Filmskolan på Amager nära till Christianshavn Kanal.
Här bör en skarpsinnig läsare dock inte förglömma, att också det härliga värdshuset Sofiekällaren låg rätt nära om hörnet och många gångar utgjorde en obligatorisk inspirationskälla för både elever och lärare.
1982 skrev och regisserade så Stig sitt hittills sista verk för tv-teatern på DR1. Tv-föreställningen BÄNKFÖDA OCH KALOPS var nämligen mer eller mindre en satir över precis samma tv-teater och på så sätt samhället i stort, särskilt syftande till tv-mediets underliggande roll som våldsförhärligande status quo bejakare, men det föll visst inte i så god mark i FLIPSILON, som dem heltidsanställda programmedarbetarna gillade att benämna sin egen arbetsplats, dvs. tv-staden i Gladsaxe, även om denna ju i verkligheten var Danmarks mest dogmatiska och likriktade politiska meningsfabrik.
Kanske det låg en tanke bakom?
Något märkvärdigt tycke Stig i varje fall det var, att hans närmaste faste inpiskare i t-teatern, Henrik Holm Hansen, en mycket snäll och hygglig man, också påstod sig vara medlem av Danmarks Kommunistiska Parti, medan han på samma gång framlade sina åsikter och råd kring Stigs manuskript som uteslutande estetiska/dramaturgiska och aldrig politiska.
Likafullt såg Henrik konsekvent till, att allt för direkte anspelningar på, hur det i verkligheten ligger till, när samhället skapar sina förlorare som t.ex. Morgan, alltid blev bortklippta och på det viset aldrig kom fram till tv-tittarna.
Var Henrik Holm Hansens roll i tv-teatern i verkligheten mera politisk kommissarie i fårakläder än dramaturg? Kan man kanske med ännu större rätt hävda, att all etablerad medial och politisk verksamhet i själva verket med naturligt medfödd självöverlevnadsdrift och därmed självcensur per definition alltid är bakåtsträvande och därför alltid vill söka bevara status quo?
Om vi säger såhär: är inte det ganska så naturligt, att makthavarna med alla medel försöker bevara sin position, så gott och så länge det överhuvud går, dvs. söker: undvika varje omställning, som ju i sig själv innebär ökad risk att förlora fläsket?
Stigs konklusion blev faktiskt något åt det hållet, att nämligen så länge media och politik är identiska tvillingar, hejdar de all naturlig och progressiv utveckling, överallt där de härskar med sina privilegierade tanketentakler.
Man kan därför ta utvecklingen av den första automobilen i slutet av 1 800 talet som en utmärkt allegori för sakarnas tillstånd i vår aktuella del av världen. I stället för någonting banbrytande och nyskapande blev de första bilmodellerna inget annat än torftiga hästvagnar med motor. Således också de första flygplanen, som ju enbart var vanliga drakar i motoriserad skepnad.
På samma vis funkar det mesta i dag, så i realiteten kommer vi ju ingenstans, för det står alltid en äldre, klokare, rikare, mer förnuftig eller mera inflytelserik spetsborgare med historiens tunga åk och tradition som kroniskt skymmer vederbörandes tankekraft, horisont och kurage, så dem få gångerna vi verkligen rycker, kan räknas i millimeter.
Henrik Holm Hansen och alla hans tvillingsystrar och tvillingbröder i den politiska världen och i den härskande klassans privata eller statsägda mediefabriker arbetar därför dess värre nog fortfarande medvetna eller omedvetna mot exakt samma fantasilösa mål, som bäst kan förstås genom en liten anekdot från den numera klassiska italienska romanen, LEOPARDEN, som beskriver den sicilianska adelns motdrag, då den under och efter 2:dra världskriget kände sina privilegier hotade.
Då var det, att leoparden, det vill säga greven själv, tog ordet och sa följande: ”Vi måste förändra allt för att bevara det hela!”
Detta är precis det, som i dag paradoxalt nog ännu kallas framsteg, denna inbjudande, ogenomskinliga, släta, förgyllda fernissa, som döljer verkligheten, dvs. det bakomliggande sakförhållandet, att när det t.ex. rör sig om fördelning, inflytande, förmögenhet och resurser, har det inte hänt ett piss, sedan första pyramiden uppfördes.
Stig Ramsing beslöt därför redan i 1982 söka ”politiskt asyl hinsidan”, vilket konstigt nog beviljades (ni icke veta bättre), så sedan dess har han bott på eget befriat område, dvs. 5 tunnland långt ute i skogen i nordvästra delen av Skåne bara 10 kilometer från sin ursprungliga svenska gärningsplats, Drakabygget.
Med tiden blev det en hel del radioarbete på Danmarks Radio, i synnerhet för Barn- och Ungdomsavdelningen med uppläsning och drama som skådis/författare/regissör m.v. bland annat ALEKSANDER DEN HALVSTORE I SNACKEDONIEN, BARNTIDENDE, radioteatern och mycket mera, som nu försvunnit i evig glömska.
På resan dit har Stig dessutom kört fram sig som skådis i diverse danska tv-pjäser t.ex. HASCHTRÄDET, Peter Seebergs HERDAR och Peter Ronilds FADER MIN.
Efter flykten i 1982 till sitt hemlige tillhåll bakom Dem Skånska Alperna har Stig också mer och mer kommit till insikt om, att alla det ”moderna” samhällets såkallade framsteg till stor del består av ett steg fram och två tillbaka, bland annat förstått på det viset, att i sinom tid blev vi utan omvägar kallad, det vi var, nämligen slavar, sedan blev beteckningen sublimerad till arbetare, för sen att bli någonting så fint som löntagare och snart kallas väl samtliga fastanställda i industriella världen, dvs. alla ekonomiskt livegna trälar, för funktionärer eller medarbetare.
Illusionens och makthavarnas förföriske vägar och manipulationsmallar är i dag bokstavligt helt utan gränser och hämningar, så tro det eller ej, i morgon eller övermorgon, om inte det snart händer något verkligt radikalt, kan vi slutligen alla äntligen förena oss som lyckliga sjukpensionärer.
Problemet är fortfarande det vanliga och evigt tabu belagda, fördelningen av denna jords resurser globalt och lokalt, som fortsätter uppdela världens befolkningar som de som har och bestämmer allt och så vi andra, som inget äger och trackas dygnet om.
En klok gubbe sa någon gång, att om demokratin kunnat ändra någonting, hade den naturligtvis aldrig blivit tillåten. Fakta är ju tillika, att aldrig i människans historia, varken nationellt eller internationellt, har glappet mellan rik och fattig växt mer än här genom dem sista tjugo åren.
I perioderna innan den gången människans ”framsteg” startade på allvar, var ju allihop vi bara lyckliga nomader med omätligt mycket mera armbågsrum och därtill ett outtömligt skafferi.
Sanningen är, att för 5-10 000 år sedan behövde man bara ungefär två timmars dagligt kneg med fiske och jakt för sin och familjens försörjning, medan generellt i dag du är piskat slita minst otta timmar om dagen med ett betydelselöst idiotjobb och efteråt knappt själv kan lyfta fjärrkontrollen till ditt avbetalnings-tv, allt medan din kinesiska mikro slav automatiskt värmer ditt feta giftiga placebo käk.
Därutöver, om någon i dag skulle få lust att meta eller jaga (vårt genetiska arv kan ju ibland driva med anakronistiska böjelser), måste vederbörande strax betala en mindre förmögenhet, dvs. belopp, som ligger helt utan för gemene mannens räckvidd
Den gången det verkligen gick fel med vår sociala samhörighet, var nämligen den gången nomaden blev bofast och då gav dem enstaka individerna möjligheten att tillskansa och ackumulera egna förmögenheter. I stället för gruppens gemensamma kringflyttande boskap kunde ”smarta” egoister nu införskaffa sin egen ko och därefter ett gränslöst antal innanför ett privat ingärdat område.
Fröet till den tillsynes eviga uppdelningen av fä och får blev då satt så grundligt, att det ännu i dag plågar människan till den grad, att det personliga pronomen VI ju i det närmaste är bannlyst.
JAG, MIG och MIT är därför tyvärr alltjämt, så länge det varar, dagens gudalika password och akta dig väldigt mycket, för om du inte ständigt babblar dessa tre egoistiska super ramsor, riskerar du bli misstänkt som potentiell samhällsomstörtare.
Adam Smith, liberalismens, den globale frihandels och till följd därav kapitalismens grundläggare, må härmed sägas ha genomdrivet världens hittills mest seglivade och vällyckade propagandalögn, närmare bestämt att det är egennyttan, dvs. egoismen, som driver verket, fast sanningen i verkligheten ju är en helt annan, nämligen att människan de facto år världens mest sociala djur.
Ursäkta??
I 2006 fick Stig Ramsing därför nog av denna världens permanent innehållslösa och fördummande, kommersiella bombardemang och beslöt att själv göra en insats. Han bildade därför ihop med bland andra Lars Hård ett samnordisk politisk parti, NORDISK UNION, som nu försöker återförena alla progressiva krafter i Danmark, Norge och Sverige till en härlig nordisk storfamilj, där alla vi, som önskar bevara dem ursprungliga nordiska tankarna om äkta yttrandefrihet, verklig social/ekonomisk jämlikhet, absolut juridiskt likvärde samt empati och solidaritet utan anspelning på kön, ålder, etnicitet mv., bör få plats.
Därtill såklart maximalt individuellt och lokalt självbestämmande!
Kort sagt, som det ser ut i dag, är dess värre ordet samhälle en total anakronism, för vi har ju absolut ingenting mera tillsammans. Allt är antingen dem eller oss – rik eller fattig – du eller dem andra osv. osv., men så paradoxalt det än kan låta, är verkligheten ju likväl den, att vi alla är så otroligt lika varandra.
Från ovan inget annat än ett oändligt antal identiska pissmyror
En svensk antropolog har för inte så länge sedan undersökt oss alla både biologiskt, etnografiskt och historiskt och hans konklusioner är rätt så avslöjande, fast därtill också väldigt lovande. Det enda vi människor utan undantag egentligen till hundra procent är lämpade för, är att sitta i en solstol med en flaska whisky med tårna plaskande i en östafrikansk strandkant.
Äntligen någon som fattat melodin!
Stig har för egen personlig del genom dem sista tjugo åren försökt något liknande, nämligen att ta sig ut ur detta icke-samhälle, som trots sin likgiltighet ju fortfarande syftar till att patentera allt helt från definitionen av paradis till kvaliteten av individens tråkiga avföring.
Här kan vi då helt apropås avliva en av myterna runt den svenska respektive den danska byråkratin. Om du t.ex. köper ett hus i Danmark, så går det max en vecka, innan det står nån liten gubbe med en våldsamt stor portfölj och begär, att du omedelbart skal anskaffa en soptunna med tillhörande sophämtningsabonnemang. I Sverige, förutsatt du är minst en mil från huvudvägen kan det dröja 25 år, innan brevet från kommunen anländer.
Sverige består nämligen ut av två delar, dels det supermoderna, digitaliserade översitteriet, vilket numera med ödesdigert resultat, som nu av alla krafter visar sig i dessa kristider, också anammat industrins påstådda ekonomiskt effektiva löpande band teknik till sina humanistiska och sociala institutioner. Dels en otroligt urtidig och djupt reaktionär glesbygd, var grusvägarna flödar över med avfall och skit i värsta bulgariska u-stilen.
Samtidigt ska inte vi glömma, att staten Sverige nyktert betraktad, ju fortfarande inget annat är än en avancerad kunglig polisstat, vilket kan bevisas svart på vitt med några enkla siffror hämtade från svensk statistik. Ur dem sista 1 600 anmälan mot svenska polisen för övergrepp, våld, tjänstefel med mera är det bara 3 (tre) fall, som ledde till fällande domar.
Hur det ligger till med dessa tal i Danmark vetas inte i skrivande stunden, men i båda länderna härskar det underliga förhållandet, att polisen själv medverkar i uppklarningen av egne brott, vilket naturligtvis inte hör till i en genuin rättsstat.
Nå, men i varje fall har Stig efter årens slitsamma strider mot och med TV, RADIO, TRYCKTA MEDIER, FILMINSTITUT, PRODUCENTER osv. tills vidare avsagt sig all främmad inblandning och kapital i sin konstnärliga och politiska verksamhet, som därför begränsad sig till KORTFILMAR, ROCKMUSIK, BILDKONST och diverse MANIFESTATIONER.
I sin ateljé/utställning/studie i gamla bion i Skånes Fagerhult kämpar han därför numera helt för egen kraft utan politiska bulvaner och statsanställda pekfingrar med sina tavlor och installationer plus sitt nya undergrävande rockband THE END, ett namn som ju är fulländat jämte hans eskalerande ålder, men som naturligtvis också förhåller sig till det effektiva sättet, det utmärker sig under sina konserter.
Som regel anländer den lokala polischefen nämligen ungefär en halv timme innan THE END´s sista extranummer och ser personligen till, att Stig, basist och trummis direkte efter konserten omedelbart lämnar kommunen utan ytterligare dröjsmål.
Att Stig här på fallrepet via Nordisk Union också har övergått i regelrätt politisk verksamhet på gängse viset, är ju inte heller någon tillfällighet, för hela hans gärning och avsikt har ju alltid primärt haft ett politiskt innehåll, dvs. ett sikte emot bördors och privilegiers orimliga fördelning och efterföljande förbättring av dessa omständigheter.
Både i sång, roman eller måleri menar Stig nämligen, att idén själv och det aktuella sambandet, dvs. om du vill, det politiska innehållet, är det som definierar begreppet konst, medan estetik, det snygga och välbehagligt iögonfallande uteslutande är en fråga om enkelt hantverk, som vem som helst mot behövlig tid och slit kan lära sig
I långa perspektivet skådas därför lyckligtvis också, att alla människor någon gång i tiden, den dagen det politiska etablissemanget tillåter detta, oavhängiga av börd, inkomst, utbildning m.v. , vågar vara sig själv utan fruktan för påföljder, dåliga betyg och straffintyg och sålunda också kan bli verkliga konstnärer. .
PET, danska säkerhetspolisen, var naturligtvis också strax på plats i Fiolstræde med sin topphemliga tvåmanspatrull, Kurt och Palle, och fick självklart lik alla andra också betala en hel krona per burk och sedan fem kronor extra för en burköppnare. Besvikelsen hos underrättelsetjänstens lilla fotdrivna avdelning var minsann helt på höjd alla andras, dvs. nästan mänsklig, för innehållet i burken hade ju inte det minsta att göra med ärtor, men bestod av en handfull sand och en liten lapp med följande påskrift: ”Sanningen är oftast illa hörd och lik alla andra partier infriar självklart inte heller Grönärtpartiet sina löften.”
Ludvigsens stora förtjänst var, att han fick den genialiska idén, att alla på denna gröna planet givetvis automatiskt omedelbart gratis blev medlemmar i Grönärtpartiet, däremot skulle det naturligtvis kosta hundra kronor att gå ut ur partiet.
Till trots för att detta härmed för all evig tid gjort Grönärtpartiet till världshistorians mest medlemstäta politiska föreningen någonsin, är det såklart något Jacob den dagen i dag alltjämt retar sig på, för än har ingen vågat lämna partiet.
Vad ska så hända nu?
För att riktigt komma vidare framåt behöver vi i alla fall snarast möjligen upplösa det existerande politiska systemet och avskaffa alla mögelsamlande levebrödspolitiker och i stället införa en demokratisk värnplikt, således att alla utan undantag från samtliga samhällsskikten kan delta med sin åsikt, dvs. ett kvotsystem i förhållande till ålder, kön, klassa, inkomst mv., - och därigenom via lottdragning kvalificera sig till Riksdagen, län, kommunala myndigheter mv. för korta fast effektiva perioder.
Försåvitt någon på nuvarande tidpunkt dessutom skulle vara minsta tveksam på, om möjligen vår gode vän Stig ännu ägnar sig åt rusmedel av olik kvalitet eller inte, kan vi upplysa, att det är snart tretti år sedan, han slutade röka både cannabis och vanlig tobak, som i motsats till förstnämnda är både hälsovådligt och beroendeframkallande.
Då Stig sedan 1982 bott i polisstaten Sverige har inte det ju heller gjort tillgången på livets naturliga godsaker utan kemiska tillsatser lättare, så om någon mot förmodan därför ändå har för mycket marijuana eller ett liknande förfriskande naturprodukt i fickorna, då är vederbörande förstås mycket välkommen att skicka sitt överskott till Stig Ramsings hemliga postadress, som följer här längst nere, för man behövs faktiskt inte röka, utan kan med fördel konsumera den sortens himmelska erbjudande per oralt, dvs. t.ex. inbakat i en härlig pannkaka eller i sin egen hemodlade myntate.
|
||||||||||||||||||||||||
